The Script släppte ett nytt album för ett tag sedan. Det här är mitt favoritspår. Det är så smörigt, sorgligt och vackert att jag nästan önskar att jag vore olyckligt kär. Det är perfekt gråtmusik, men jag har liksom ingen anledning att gråta.
Japp, jag vet. Jag är en tönt. And I'm damn proud of it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar