den här texten skrev jag i tisdags

Nu ska jag säga vad jag tycker om något som verkligen spelar roll. Det händer inte ofta i den här bloggen och aldrig förut så här utförligt, men någon gång måste ju vara den första.

Jag kanske borde vara nöjd efter Alliansens seger i söndagens val. Jag klarar mig bra på den politik som röstats fram i Sverige. Kanske gynnar den mig till och med. Jag är medelklassunge och kommer från ordnade hemförhållanden. Min pappa arbetar som ekonom och min mamma är socionom. Akademiker med andra ord. Jag är frisk och har aldrig haft hål i tänderna. Jag kommer inte att behöva söka jobb som ung och outbildad igen. Det är så länge kvar tills jag blir gammal att jag knappt kan föreställa mig det.

Visserligen kommer förmodligen inte mitt studiebidrag att höjas markant under studietiden men jag har en billig livsstil, är nöjd med köttfärssås 4 dagar i veckan om jag måste och klarar av att betala hyran varje månad. Skulle det mot all förmodan gå åt helvete ändå så har jag en fantastisk familj som jag vet skulle ställa upp för mig.

Dessutom måste man backa hela fyra generationer för att hitta blod som inte är svenskt i mina ådror. Och då är det inte arabiskt, afrikanskt eller ens spanskt, utan tyskt.

Så varför klaga? Borde jag inte vara glad och nöjd att en regering har tillsatts som inte verkar komma att påverka mig negativt, utan kanske rentav i en positiv riktning?

Det är jag inte. I fyra år har vi haft en regering som steg för steg brutit ner den välfärd som det tagit svenska folket över 100 år att bygga upp. Allt för att en stor del av svenskarna fastnat med blicken djupt ner i plånboken och glömt bort att lyfta den och se sig omkring. Samhället har blivit så individfokuserat att vi misstar välfärd för att handla endast och bara om oss själva här och nu. Vi hör "jobb" och reflekterar inte ens över vilken typ av jobb det är som skapas eller vad de tjänar för samhällssyfte. Vi hör "skattesänkningar" och förväntar oss att skola, vård och omsorg på något mirakulöst sätt ändå ska fungera lika bra som förut.

Andelen människor som lever på eller under existensminimum ökar. Vi får en allt större underklass. Pensionärerna får det sämre. Cancersjuka utförsäkras. Skolan drabbas av nedskärning efter nedskärning. Och trots löften om jobb står fler arbetslösa än någonsin. Men medelklassen och övre arbetarklassen får några fler hundralappar i plånboken varje månad och det är ju det som räknas, eller hur?

Jag kommer att klara mig bra genom det här. Det är samhället i stort jag är orolig för och människorna runt mig. De barn som ska gå i en skola där det elitsatsas från lågstadienivå, de unga som inte har lust eller möjlighet att plugga på universitet, läkare som tvingas skura golv för att deras efternamn råkar klinga utländskt och de gamla som arbetat hela sitt liv för ett samhälle som nu sviker dem när de behöver det som mest. För en sak måste vi ju erkänna för oss själva: alla har inte möjligheten från början. Ett barn med funktionsnedsättning (ADHD, Asperger, Autism etc) klarar inte en skola där prestationsförmåga och resultat är det enda som räknas. Barn väljer inte heller var de föds eller i vilken familj. Stökiga hemförhållanden, segregation och föräldrarnas inkomst kommer att spela större roll i det nya Sverige än innan. Det spelar heller ingen roll hur många olika vårdalternativ det finns att välja mellan om du inte har möjlighet att betala för det du tycker verkar bäst. Det Sverige som växt fram i fyra år och som vi måste möta i fyra år till framöver skapar en skara andra klassens medborgare. Är det verkligen ett sådant Sverige vi vill ha?

I valrörelsen har det handlat mycket om hopp hos och för de unga. Men vad jag känner nu, när jag tittar på söndagens resultat är enbart sorg och besvikelse över att aldrig som vuxen få uppleva den välfärdsstat som jag varit så stolt över.