pennybridge

Sedan i måndags är jag tillbaka i Örebro. Mina dagar just nu består mest i ta igen en massa prat med alla som man saknat i sommar. Kaffebryggaren går konstant här hemma hos mig.
Igår bestämde jag och Monika oss för att vi borde fira att lönen kom in på kontot (hennes alltså, min kommer inatt) så vi åkte in till stan lagom till tolvslaget. Det visade sig att det var fler än vi som var sugna på det så vi blev ett gäng på sju personer som satte oss i källaren på en bar där jag aldrig varit förr och drack några öl, lekte lite "jag har aldrig" och skrattade massa.
Att bestämma sig två timmar innan, dra på sig lite bättre kläder än de mysbyxor man haft hela dagen och slänga ut ett "vi sticker till stan, vem ska med?" på Facebook, det är kanske det bästa receptet på en riktigt lyckad kväll. Spontanitet, som jag har saknat det! Om man sen lägger till att dela på en taxi hem till mitt och Björns hus och sätta sig på Björns golv och spela nittiotalslåtar som man inte mindes att man kom ihåg och ha allsång i några timmar innan man vinkar hejdå till allihop och går hem till korridoren mitt emot och sover, då kan det faktiskt inte bli så mycket bättre. Precis så vill jag leva just nu. Inte bara ta dagen som den kommer, utan varje timme.